Poetry

 

Skogen är så tyst utan dig

Du rinner genom mig
löper som stygn över min hud
viker dina blad
runt mitt liv
lägger min rygg
på rötterna
böjer mina armar
att följa grenarna

du strör dina drömmar
som salt över min bädd
skyddar mig
mot regnets kalla
fingertoppar

jag håller bladen
de gröna bladen
jag håller träden
vartenda ett
som de var
du

jag håller
nävret
som formar armarna
till ett
sista
skyddande
skinn.

Birch trees in winter

 

Sorgesång

1.

om henne
sjunger jag
blues
stampar takten
bland de rivna
husen

hänger
refrängerna
i skorstenarna
drar ut
grenarna
tills de stäms
i
moll.
2.

jag flyter
nedför floden
lyssnar
till
hur syrsorna
minns
henne

hur
strömmens kör
besjunger
djupet.
3.

hur
trädens orglar
spelar
skogens
svarta
toner

hur hackspettarna
hackat in
hennes
namn

stammarna.

Bland

Fåglar över staden, som faller genom rutorna på övergivna hus, överfulla gårdar. Kattparker. Träd bland trädgårdsklippande mostrar.

Vägar som genomfar cyklister och bilar som stryker gatorna som katter. Hundar. Undulater som faller genom luften. Farbröder som klipper vingar.

Ateist som tror på asfalten. Vägar som går in i hus. Bromsa! I tid. Eller sprängs av stressens dynamit. Det tar bara en sekund. Att börja gråta.

Ficklampor som söker dörrar, som leder in till kalla vrår. Ibland tjuvar som stjäl någons ljus. Stressen, sömnen och alla pengarna. Ibland allt

Flygplan som landar på människors ryggar. Änglar som faller genom molnen. Som regn. Människor som stiger till rymden i total ensamhet.

Gårdar där huset lämnats. Handtag som hyser ruttnande dörrar. Hus som brinner i skuggan av en slocknad. Stjärnor som löper över ansikten och bildar mönster. Av gråt.

Vikar där fiskarna gått i land. Där de som simmar är solbadande. Vackra. Där bryggorna ligger tätare än tanken. Förnuftet hoppar över till glädjens sista båt.

Sjunker i viken med gäddor.

Ibland lever kärleken högst upp. Ibland faller den. Finner sjöstjärnan. Det gnistrar av kattguld i vassen. Ibland kommer vårfloden med en sorgerand.

Fåglar. I staden fåglar. Bland skorstenar som gömmer övergivna falkar. Bland korpar som drar till havs och följer solnedgången från granitens säte. Bland panorama och bilder som ingen minns.

Bland skärgård. Bland vass. Bland båtar som korsar Atlanten och lämnar ett tyst hav efter sig. Bland spår av människor som bott här. Bland is som bär hela städer. Bland strömmar som låter ålarna finna vägen tillbaka. Till Saragassohavet. Ibland tomma fartyg längs Nilen. Ibland lastade med drömmar.

Segel som viks ihop. Hav. Ibland land. Torra åkrar, som välkomnar barfotabarn. Storm, som driver in ved mot land. Som bryter bryggorna i bitar och lägger vassen över näckrosorna.

Vikar som sluter sig. Isen som kravlar upp. Land som söker träd. Täcken som breder sig. Lampor som släcks.

Poeten

Poeten stod vid kanten och drog tänderna ur. Sjutton år var han då. Han slog vassen och bärgade solen i en korg av förtvinat hår. Året började alltid med en knut, som måste lösas upp.  Sen knöts armen om halsen och hans tal föll på marken. Det finns ord för sådana som han, men han lyssnade bara på jordens dova suck. Poesin som långsamt strök den bärande skorpan och gömde hans huvud bland trädstammars famn.

Så skriver han, poeten, vackra, besynnerliga och besvärliga, gnagande texter. Stridslystna och svala. Han begraver sin penna i sårskorpan runt jordhögarna. Han bryter pennspetsar mot torra stammar. Han målar lockar med sitt hår. Han krossar drömmar med sin ärlighet. Han spricker i ljuset av våren. Han blir till fjärilar och blomdoft. Till nya kärl som drar ihop markens liv till kompost. Och han faller ned och söker bland rötternas lena knölar. Där växer inga poeter, men väl små sporer i textvävens gröna mossa. I den knoppfibriga fingerlavan som följer armen upp mot hjärtat. En skugga där han en gång stod. Där regnet höll honom, som man håller is i sin hand.

Ibland besegrar värmen kölden. Ibland skriver kölden sin runa på en gråten kropp. Det var här han föll. Bland fjolårsbladen och virvlade bort i blåstens sällsynta ramsa.

Ur dikten Fågelpojken:

1.

han samlar

rädslan

i böckerna

moln

på vinden

regn

under

ögonlocken

Violett är Hannes, IV

Nu flyger han, flyger över bergen in i ett moln fyllt med blixtar. Blodkärlen drar ihop ögonlocken med hornhinnorna och pupillerna trycks inåt. Blindheten träffar honom som en hagelskur, men han låter vingarna fortsatt röra himlen och känner riktningen uppåt. Han dras av vinden närmre, högre. Ögonen skärs upp av en stjärna som stiger nedåt. Den faller med en tår. Han önskar sig sitt namn tillbaka. Han önskar sig sin syster igen. Sin gård, parken, lekarna, mamma. Han slår vilt med vingarna. Molnen åker mjukt undan utan motstånd. Han slår hårt för att komma bort och känner solarvinden träffa honom likt ett regn träffar marken. Han vaggas med i norrskenets ljusa virvlar. Lungorna fylls med en högre luft, syrerikare. Svärtan rinner ned längs för himlavalvet och stjärnorna exploderar i eldhav. Han svävar. Svävar som rovfågel över atmosfären. Under den blå planetens väldiga hav som breder sig över moarna. Den lämnar inget skepp att sjunka ensamt. Låter bara sin eviga våg sluka det som redan tillhör den. Den låter sin tsunami ta Hannes och gör en fågel fri.

Advertisements

Recent Posts

  1. Common kestrel Leave a reply
  2. Etsy update Leave a reply
  3. Now on Etsy! Leave a reply
  4. Blues of week Leave a reply
  5. Happy New Year to all the readers of my blog! Leave a reply
  6. 2014 in review Leave a reply
  7. Merry Christmas! Leave a reply
  8. Pop up Vasa Leave a reply
  9. Branches Leave a reply